Har haft det lite jobbigt de sista veckorna. Överkänslig mot alla möjliga dofter. Svårt att få i mig något på morgonen. Illamående. Kärlekskall. Trött. Jag som i min enfald trodde att man per automatik skulle vara glad och härlig och sprudlande lycklig när man var gravid. Det är ju så fantastiskt att ha ett växande liv i magen, varför kan man bara inte få njuta av härligheten och må som en prinsessa? En undrar ju vad det här är för prövningar.

 

Har berättat för några kompisar, mest för att jag inte kunnat dra någon trovärdig vit lögn. Ganska skönt att få dela med sig, samtidigt som det är jobbigt och riktigt asdrygt när vissa ska berätta så många sanningar om hur det är att vara gravid, vad det är som väntar en och vilka upplevelser de har varit med om. Jag skiter i deras upplevelser! Jag vill uppleva min egen situation och ja, faktiskt berätta om hur jag och vi har det, mår och tänker. Folk är så jäkla ego hela tiden och ska bara berätta om sig själva, men nu är det fan min tur. Det är jag som står i centrum och är gravid.

 

Mina riktiga, gamla, goa, trofasta vänner har naturligtvis inte agerat så här. De tycker det är jättekul och spännande och är glada för min skull. För vår skull! Jag kan verkligen sakna mina vänner. Att få prata länge över en kopp kaffe eller ett glas vin. Gå igenom livets svårigheter, glädjeämnen och vardagliga saker.  

 

Just nu önskar jag bara att vårt lilla liv och jag ska få må bra. Att huvudvärken försvinner och tröttheten avtar. Jag önskar att få vara glad, pigg och härlig!