Det här med att kommunicera. Så jävla grundläggande. Men ändå så svårt. Jag tror mig ju ändå vara ganska bra på det. Det är ju det jag jobbar med. Att kommunicera. Det är det jag alltid har gjort. Läst av människor. Lyssnat. Tolkat. Försökt förstå. Jag tycker ändå att jag är ganska smidig när jag ska lägga fram saker. Jag tycker mig hitta vägar och infallsvinklar även om det ibland är snårigt. Men såklart. Jag har mycket kvar att lära. Nya vägar att gå. Men just nu känns det så jäkla hopplöst. 

 

Vi har liksom kört fast. Jag månar om att vi ska ha en öppen kommunikation. Att vi ska ta upp saker vi tänkt på, innan det blir en stor grej. Att det är viktigt med kommunikation. Men alltså, det tar tvärstopp och jag vet inte hur vi ska gå vidare. Jag tar upp något och får bara försvar, taggarna utåt och arga kommentarer tillbaka. Hur fan ska man kunna ta upp saker då?

 

Det handlar framförallt om bemötande. Jag tycker det är viktigt att vi alltid bemöter varandra och barnen med respekt, även om man blir arg på varandra. Man kallar inte varandra för saker. Man pratar inte nedsättande till varandra. Man kränker inte varandra. Självklart i min värld. Inte lika självklart i pappans värld. Han har vid flera tillfällen kallat barnen för ganska grovt nedsättande saker och tycker i efterhand att det är helt ok. Förra veckan blev han skogstokig på M som pga att hon var sjukt trött och blivit upprörd över en situation började kasta med finstenarna. Pappan galen och skrek. Jag tog upp det efteråt på kvällen när allt var lugnt. Frågade vad som hände där ute tidigare. Att det inte är ok att skrika på barnen även om man blir arg. Att det är bättre att försöka bryta barnets dåliga beteendet med ett annat beteende. Försöka prata med barnen istället för att skrika. Skrik blir sällan bra. Det är väldigt sällan ett barn lyssnar på någon som skriker. Jag tänker även att man inte ska överutnyttja det här skrikandet. Skrika kan man göra för att verkligen påkalla barnets uppmärksamhet om det är fara för barnen. Annars behöver man inte skrika. Det är verkligen så ocharmigt. 

 

Han blir även galen när jag försöker hyscha en situation där barnen blir hysteriska och gråtiga och tar åt sig. Sist frågade han argt, säger du till mig eller? 

 

Idag när jag kom hem från jobbet springer barnen fram och kramar mig. Jag frågar hur de haft det och de pratar så mycket i munnen på varandra att jag inte riktigt får med mig vad som hänt. Pappa hällt vatten i håret på mig, sa Märta. Jag bubblade. Då visar det sig sen att Märta har varit oresonlig och inte lyssnat när pappa sagt till. Hon har uppenbarligen bubblat i sitt dricksglas med vatten. Lite för mycket. Pappan galen. Slutar med att han häller hennes vatten i håret på henne. När jag frågar honom om vad som hände så sa han, nästan lite stolt, ja hon slutade ju sen. Som att han tyckte att det var en rätt bra lösning. Själv tycker jag det är helt förkastligt. Känns som en rätt stark kränkning. Vem fan häller vatten på sitt barn i vredesmod. Som att han skulle göra lika om det satt en vuxen där? Dessutom blev han svinarg när jag tog upp det och sa att det var ju kanske inte så bra. Försökte förklara att barnen gör ju som vi gör. Om han får hälla vatten så kommer ju de tycka att det är ok att de också gör det. 

 

Så jäkla frustrerande. Vet inte hur jag ska nå fram till honom. Har han ens förmågan att reflektera över situationen. Jag tror aldrig att jag fått något tillbaka när jag bett om hans åsikt. Det är liksom bara jag vet inte. Känner mig så jävla understimulerad på den punkten. Jag vill ju att vi gör den här familjeresan tillsammans. Då behöver man också jobba tillsammans. och ha en tvåvägskommunikation. en öppen sådan.