Om tre dagar är det fyra veckor sedan vi sågs första gången. Då stod han där inne i baren på Varda och tittade på mig då jag klev in genom entrén. Jag visste på en gång att det var han. Jag log, hela vägen från hjärtat.

Nu är jag hemma i min lägenhet. Själv. Det känns nästan som att jag är på besök i min egen bostad. Det är tomt. Livlöst. Ensamt. Det saknas något. Eller snarare, någon saknas.

Jag lever i en dröm! Han är fantastisk. Helt underbar. Igår blev jag bokstavligen rörd till tårar. Han visar ömhet, omtanke och kärlek på ett sätt jag aldrig upplevt förr. Eller kanske har jag upplevt det, men i så fall inte varit mottaglig på samma sätt som nu. Han tog hand om mig när jag hade en dålig dag. Såg till att finnas till hands, fixade ett avkopplande bad. Kärlek.

Jag vill berätta för hela världen om honom. Visa vilken fantastisk människa han är. Jag vill att alla ska se varför jag är galen i honom, samtidigt som jag egentligen inte bryr mig om vad andra säger. För mig är han den vackraste, finaste...

Blir samtidigt rädd att jag ska förstöra det fina. Rädd att han ska se hela mitt jag, samtidigt som det är det jag vill att han ska se. Jag har mina brister och vet hur jag kan agera när allt är som bäst. Försöker ändå leva i nuet. Njuta.