Ett halvår har gått sedan jag för första gången träffade min livs stora kärlek. Det går inte en dag utan att jag tänker vilken fantastisk man jag träffat och hur lyckligt lottade vi är. Tänk att allt bara stämde, från dag ett. Som att vi var ämnade för varandra. Jag kan fortfarande tänka på den där första kvällen då vi skulle ses. Redan innan jag öppnade dörren till restaurangen såg jag honom. Jag såg hur han i exakt rätt ögonblick vände sig om, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag visste redan då att det var honom jag ville dela resten av mitt liv med. Allt var rätt. Han var rätt. Vi var rätt. Jag är verkligen lycklig! 

 

Ibland kan jag komma på mig själv med att jämföra honom och vår relation med andra och deras relationer. Det är alltid samma känsla jag får. Min man är den bästa. Det finns ingen som kan mäta sig med honom. Jag har aldrig, inte ens för en sekund tvekat eller längtat till något annat. Däremot så har jag funderat, gett vår relation utmaningar och ibland varit osäker. Men det handlar om mig själv. För att jag vet hur jag tidigare har reagerat och agerat. Hur jag inte alltid har behandlat den jag älskar med respekt, hur jag utan anledning provocerat, haft svårigheter med att hantera kärleken, tappat tålamodet, tröttnat och till slut flytt. Det kommer inte att ske nu. Mitt känslomässiga bagage, både härligheter och svårigheter, ger mig styrka. Det är nu det underbara livet har börjat. 

 

Vi har flyttat ihop. Vi är sambo. Det är stort och det är på riktigt! Även om jag i stort sett varit bosatt här de senaste fya månaderna (kanske mer?) så är det nu det sker på riktigt. Jag har adressändrat och folkbokfört mig här hos skattemyndigheten. Min post kommer liksom direkt hit. Jag bor i den här Staden! Vem hade kunnat ana det för ett år sedan. I veckan fick vi båda våra efternamn skrivna på dörren. Det är så himla fint! Jag blir helt lycklig inombords samtidigt som det känns så självklart. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans än tillsammans med min kärlek. 

 

Egentligen var det redan för flera månader sen som vi på allvar började prata om vår boendesituation och att vi borde titta på ett gemensamt, lite större boende. Vi började titta på hemnet, gå på lägenhetsvisningar, prata finansiering och delade tankar om hur vi tänkte kring vårt hem. Ganska snart insåg vi att en lägenhet enbart skulle bli temporär. Vi såg ju en framtid tillsammans. En framtid där vi är en familj. Med barn. Med trädgård. Vi började titta på radhus, parhus och kedjehus. Vi rekade bostadsområden och gick på visningar. Till slut insåg vi att det är en villa vi vill ha och det är där vi är nu. Vi har ännu inte hittat vårt drömboende, men det kommer, det vet vi.

 

Jag kommer snart kunna sälja min älskade lägenhet som jag haft sådan separationsångest för att lämna. De senaste 6 veckorna har den stamrenoverats och jag har inte ens satt min fot där. Kanske har det varit bra för mig. Den har fortfarande funnits i mitt liv även om jag inte kunnat spendera någon tid där. Det har liksom blivit en naturlig avvänjning för mig. Innan renoveringen började var vi där, packade ner delar av bohaget och tog med andra, utvalda saker. Minnen som nu fått flytta in i vår lägenhet. Separationsångesten har nu bytts ut till en härlig känsla istället. Måhända att jag hade starka band till min lägenhet, men längtan efter att få fortsätta mitt fantastiska liv tillsammans med den jag älskar mest på denna jord är oändligt mycket starkare. Jag ser fram emot att få överlämna min lägenhet till en ny ägare och därmed sätta punkt för den epoken av mitt liv. Efter det kan vi på allvar fokusera på vårt blivande hem. 

 

Jag vet inte vad som hänt med mig (eller jo det vet jag), men jag går hela tiden omkring med en härlig känsla i magen. Ett lyckorus utan dess like, som bara blir starkare för varje dag. Jag har alltid sagt att jag ser mig själv i framtiden med barn. Jag har alltid vetat att jag skulle vilja ha barn, men har sällan känt någon stress inför det. Kanske har det varit en ren överlevnadsinstinkt eftersom jag levt själv så många år. Kanske har det varit för att jag inte träffat någon som jag tyckt varit god nog som pappa till mina barn. Kanske har jag inte varit mogen för det tidigare. Nu är det annorlunda. Jag vill inget hellre än att han ska vara pappa till mina barn. Till våra barn. Och jag kan knappt bärga mig tills det kan bli verklighet. Jag har en längtan, en inre kraft som skriker efter att få vara gravid, att få bära vårat gemensamma barn, se magen växa och bli större. Jag har kommit på mig själv med att dröja kvar vid inredningsreportage om barnrum, tittat på barnsängar och leksaker på blocket, tänkt på att vår nya inredning behöver vara barnvänlig och på att vårt hus bör ligga i ett tryggt och säkert bostadsområde. Jag är redo.

 

Tidigare har vi sagt att vi skulle vänta med barn tills vi hittat vårt boende och kommit på plats. Det kändes som att man borde göra så, ordna allt det praktiska innan man sätter ett barn till världen. Men jag har funderat och vi har pratat. Varför vänta? Det tar trots allt nio månader innan ett barn föds och innan dess kan det i vår ålder ta åtskilliga månader innan det ens är något som gror där inne i magen. Jag har googlat, läst bloggar och vetenskapliga texter och är välmedveten om att det kan ta tid, det kan vara svårt men det kan också gå hur bra och fort som helst! Vi är redo. Jag slutade med p-piller för en vecka sedan, nu kör vi! Kärleksbarnet, du är välkommen anytime.