Mitt huvud snurrar av tankar. En blandning av glädjerus, nervositet och skräck. Något stort är på gång. 

 

Snart har tretton veckor gått och vår relation växer. För att nyttja ett klassiskt uttryck skulle jag kunna säga att vi går från klarhet till klarhet. Från att för några veckor sedan tycka att vi hamnat i något slags ingemansland där vi inte riktigt vågade beröra det svåra till att verkligen diskutera de stora besluten gällande vår framtid. Vi är nästan för bra för oss själva och för oss varandra. Så jäkla duktiga och förutseende och gulliga och sunda och kloka. Vi pratar om ett gemensamt liv tillsammans, på att hitta lösningar som passar oss båda, ekonomiska förehavanden och familj. Kanske säger den logiska sidan av mig att allt går fort, faktiskt i en rasande fart. Samtidigt känns det så självklart! Varför förspilla tid när vi äntligen hittat varandra?! 

 

Helgen efter att jag varit sjuk hemma i min lägenhet, då när alla tankar kom över mig, började vi prata. Kanske var det så att tiden ifrån varandra gett oss möjlighet att reflektera över tillvaron, kanske var det bara dags. Till en början var det lite trevande, ett lätt skrap på ytan. Jag kände att jag inte riktigt fick ur mig allt jag planerat och i mitt huvud formulerat så himla bra. Men det räckte. Han förstår. Fina människan förstår mig, även när orden inte blir så välformulerade och rösten inte alltid håller. Ibland känns det som att han kan läsa min innersta tankar, även om inget har sagts. 

 

I morgon kommer mäklaren för att värdera min lägenhet. På söndag ska vi gå på tre lägenhetsvisningar. Möte med banken ska bokas. Vi har insikt i varandras ekonomiska förutsättningar. Vi tänker framåt. Det är stort. Samtidigt helt fruktansvärt nervkittlande. Vi planerar att bli sambos! Jag har aldrig varit sambo på riktigt. Inte han heller. Ingen av oss har någonsin varit i närheten av det vi just nu planerar tillsammans. Helt sjukt. 

 

Samtidigt tänker jag hela tiden på hur allt ska lösas. Hur gör man? Vad måste vi tänka på? Det är sjukt mycket pengar och en risk vi tar. Allt kan ju gå åt skogen, det vet vi inte. För mig med mitt enorma kontrollbehov är det här verkligen läskigt. Jag är livrädd för att göra bort mig, förlora allt jag har. I bakhuvudet har jag såklart skräckhistorier hur det kan gå för personer som separerar och hur personer kan agera om det blir en separation. Naturligtvis är det ingen utgångspunkt jag har, att allt ska skita sig, men samtidigt känns det som att man behöver tänka lite klart mitt uppe i allt det fantastiska och spännande.