Först allt detta med Astrid. Fy fan vilken jävla pärs. Och än är det inte över. Vet fortfarande inte vad som orsakade proppen. Om det kommer att hända igen. Ständigt på vår vakt. Den där jäkla oron. Gråter inombords så det gör ont. Inget får hända henne. Aldrig någonsin. 

Och så kommer nästa oro. Cellförändringar. Får ont i magen. Mår illa. Hjärtklappning. Mer ångest. FAN. JAG VILL INTE! Jag vägrar. Vägrar acceptera att det är något allvarligt. Läser och läser och läser om de där jäkla cellförändringarna. Känner hur det växer i min livmoder. Vet att de säger att det bara är förändringar. Att man avlägsnar förändringar. Att det är bra att de upptäcks i tid så att det inte utvecklas till något mer. Att kroppen ofta klarar av att motarbeta cellförändringarna på egen hand. Men varför har jag då ändå den här jäkla ångesten. JAG. VILL. INTE. DÖ. Är inte klar. Har två helt fantastiska barn som jag vill se växa upp. Jag vill finnas vid deras sida. Ge dem stöd och goda råd. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv. Jag vill verkligen det. Om det finns en gud, så ber jag dig av hela mitt hjärta och hela min kropp. Jag vill leva. Ta bort det onda ur min kropp. Avlägsna det för alltid. Låt det aldrig komma tillbaka. Snälla gör Astrid bli frisk och låt henne aldrig, aldrig behöva gå igenom detta igen. Låt oss leva tillsammans. Länge. Jag tycker vi är värda det, när vi väntat så länge på varandra. 

Jag vill inte oroa längre. Jag vill bara att vi får vara tillsammans. Friska & lyckliga.