Tanken slog mig härom dagen att jag verkligen är som en annan människa idag än för säg, ett år sedan. Det kan ju tyckas självklart att man utvecklas och förändras, men i mitt fall är skillnaden så påtaglig. I synnerhet vad gäller mitt mående och det mentala. Inte för att jag mådde uselt innan, men jag har verkligen fått distans, kunnat reflektera och faktiskt känna skillnaden nu och då på ett helt annat sätt. 

 

Naturligtvis är föräldraskapet en viktig del i det hela, men bortsett från den fantastiska förändringen så syftar jag mest på hur mycket mitt jobb faktiskt har påverkat så enormt starkt och på väldigt negativt och destruktivt sätt. Jag har varit föräldraledig i drygt 11 månader (blev sjukskriven ca två månader innan lillskruttan kom till världen) och jag inser nu att jag hittat tillbaka till den jag egentligen är. Hittat glädjen i vardagen, i att vara kreativ, lycklig, uppskatta livets härligheter och på riktigt tycka om tillvaron. Det är många år sedan jag kände så. Typ tiden innan jag började jobba som lärare. 

 

Och jag känner verkligen hur gott det gör mig att få utlopp för all min kreativitet igen. Jag blir helt lycklig varje gång jag jobbar med och framförallt slutför något av mina projekt. Ren och skär lyckokänsla. Kan ligga och le i sängen innan jag somnar och bara må så himla gott. Jag mår bra av att få tänka, planera, reseacha, testa olika små och stora projekt. Tycker om att lära mig nya saker, att få utveckla min kreativa sida.

 

Ska sanningen fram har jag senaste åren motvilligt varit så sjukt okreativ. Har helt enkel inte orkat. Jag har jobbat, kommit hem skittrött, haft ångest för saker jag inte hunnit göra, kanske jobbat några timmar (gratis) på kvällen eller halva natten, haft sprängande spänningshuvudvärk, sjukskrivit mig när jag inte orkat längre, fått mer ångest, känt mig konstant stessad och otillräcklig, inte kunnat utvecklat pedagogiken som önskat eftersom det inte funnits förutsättningar, hela tiden fått utföra mitt jobb "good enough" vilket oftast känns som skit, haft svårt att koppla av på helgerna, haft ångest hela söndagen för att inte tala om halva loven. Allt detta gjorde mig till en jäkligt sur och bitter människa, jag slutade skratta och ha kul. Orkade inte göra roliga saker på helgen, ville helst bara sova. Det låter så sjukt tragiskt när jag läser det själv, men precis så var det. 

 

Och så nu. Älskar mitt liv. Älskar att vara hemma, ta hand om lilla A, greja när hon sover. Jag har en lång lista med want to do projekt. Jag tecknar, illustrerar lär mig nya datorprogram. Jag planerar inredning, renovering och hittar på roliga små projekt. Jag är drivande. Vill göra. Jag är glad, tycker om att göra saker. Har sällan huvudvärk och typ aldrig spänningshuvudvärk. Jag har absolut ingen ångest. Eller jo. Det finns en sak jag har ångest för. Det är att föräldraledigheten en dag kommer att vara slut och jag behöver återgå till mitt skitjobb som gör att jag mår dåligt. Försöker att inte lägga ner så mycket energi på det och istället tänka positivt. Förhoppningsvis är det inte så många månader jag behöver jobba. Förhoppningsvis kan jag hitta ett annat jobb som ger mig mer positiv energi. Sen. Nu ska jag bara fortsätta njuta av det fantastiska privilegiet att få vara föräldraledig med världens mest underbara lilla tös.