Fredagen den 4 juli
Kategori: Allmänt
Idag var dagen då vårt lilla hjärta skulle opereras. Eller så var det preliminärt planerat, vi visste egentligen inte om det skulle bli av eller inte.
Steg upp vid sex, halv sju på morgonen. Käkade frulle och försökte att inte väcka lilla A. Gick till avdelning 323 och fick för tredje gången tvätta hjärtat med Decitan. Nu var hon vaken - och hungrig! Men som vanligt inför operationer får man inte äta. Stumpan... Hon somnade till slut på pappas arm i favoritställningdn koalagreppet. Strax efter åtta fick vi besked om att hennes op blir av. Vi åker upp till op, pussar på lilla älsklingen och får sen lämna ifrån oss vår sovande dotter. Åhhhh jobbigt!!!! Fast samtidigt ville vi ju bara få op gjord, för att hon ska må bra.
Sen var det bara att vänta. Lite oklart när op beräknades vara klar. Jag hade tänkt typ halv tolv, tolv. Men hade nån dålig känsla i magen. Vi försökte vila, men det gick verkligen inte. Gick och käka lunch. Tankarna snurrade. Fy, tänk om det inte skulle gå bra. Klockan tickade på, men inget samtal från kirurgen. Dåliga känslan i magen fortsatte. Varför ringde de inte! Kände att jag inte skulle kunna ta samtalet, oavsett besked. Tänker det värsta. Försöker ändå tänka positivt! De kan ju de här, har gjort det hundratals gånger. Mår illa.
Telefonen ringer. Ö får svara. Jag fixar det inte. Operationen har inte gått som planerat. Fan. Jag bryter ihop fullständigt! De har fått avbryta det planerade ingreppet. Lilla A's kropp sa tvärnej till det planerade ingreppet. "Hon klarade inte av att de öppnade upp henne". Hjärt- och lungmaskin hade fått kopplas in. De skulle istället göra den riktiga operationen, alltså lappa ihop hålet i kammaren. Det som vi egentligen inte skulle göra förrän hon var 2-3 år. Den operationen man ville undvika nu eftersom hjärtat är så litet och hålet sitter så otillgängligt. Den operation som visserligen går att utföra nu om man går in via vänsterkammare, men som man helst vill undvika då ärrbildningen blir förhållandevis stor på det nu pyttelilla hjärtat. Den operationen skulle man nu helt plötsligt bli tvungen att utföra. Det skulle ta "några timmar till". Hur fan lång tid är det?! Två timmar, tre? Fyra?!
Vidrig väntan. Vi åkte till köpcentrumet, tänkte att där brukar ju tiden alltid gå snabbt. Vi gick i slowmotion. Hasade oss fram. Pratade knappt. Kände mig helt jävla tom. En timme gick. Åkte hem, försökte vila. Kände mig ändå rätt lugn. Kollade på nån tv-serie utan behållning. Tre timmar passerade och lite till. Oron kom tillbaka. "Några timmar"-kvoten började kännas som att den susat förbi. Varför ringde ingen? Hade något gått snett?! Tänk om hon inte klarade det! Tänk om det var för att hennes hjärta var alldeles för svagt! Och hur var det med läkarna. Nu fick ju de jobba en massa flera timmar än de tänkt från början. Tänk om de började bli helt trötta och okoncentrerade och ville ta fredag. Tänk om inte vår älskling skulle orka! Bad till gud. Till högre makter, till någon! Då ringde det. Jag rusade till telefonen och fick höra Dr Boris i andra änden. Det hade gått bra. A hade klarat det! Allt var lagat i hennes hjärta! Alla hålen stängda, läget var stabilt, hjärtat jobbade av egen maskin. Älskade lilla hjärtat!
Nu behöver hon förmodligen inte göra några fler operationer. Tänk vilka hjältar det finns. Såna som kan laga små älsklingars små, små hjärtan.
Sen bröt vi ihop i varandras armar. Av lycka av anspänning av kärlek. Älskar vår lilla så sjukt mycket!
