A N T I K L I M A X. Med stora bokstäver. 

 

Förra veckan var jag så himla pepp inför veckans långpass, för att se hur länge jag faktiskt skulle orka springa. Den här veckan har jag känt mig lite hängig och inte alls på topp (en tandinflammation som spökar samt en massa antibiotika).

 

Söndagmorgon och kände att jag ville ut på promenad med hela familjen i det strålande höstvädret. Men som sagt. Kände mig så himla seg, som att jag inte vaknat än på morgonen. Inte sådär jättepepp för att bege mig ut på långpass. Men tog allafall på mig träningskläderna IFALL att andan skulle falla på. Och det gjorde den. 

 

Börjar springa i en takt på ca 8 min/km och tänkte att nu ska jag verkligen springa så länge, länge, länge jag kan  - utan att kolla på klockan hur långt jag kommit. Och det gjorde jag. Familjen stannade i lekparken och jag tog ett varv till. När jag kom till startpunkten igen tillät jag mig själv att titta på klockan hur länge jag orkat springa och det var då det hände. Den där antiklimaxen uppenbarade sig. Klockans inställningar visade inte alls hur länge jag sprungit. Den visade vad klockan VAR just där och då, 10:15. Va fan! Bry vad klockan är, jag ville ju veta hur länge jag orkat springa, så jag skulle kunna jämföra med förra veckan. Hade åtminstone avverkat 2 km, men ändå jäkla teknik. Sen tappade jag sugen. Gick några minutrar och så sprang jag bort till lekparken. 

 

Fick i allafall ihop 3,29 km med en snittfart på 8,50 min/km (inklusive de minutrarna jag gick). Uppvärmning och nedvarvning är inte inkluderade. Tror inte jag var ute 35 min som programmet ansåg vara lämpligt. Fast ser nu på telefonen att jag tydligen var aktiv i 29 minuter, så det var ju inte helt bortkastat. Och ja, det känns faktiskt bra nu i efterhand. Jag är så jäkla grym. Tänk att jag orkar springa drygt två km i sträck nu, efter bara två veckors träning. Jag som inte sprungit någon längre sträcka på 4 år. Och om några veckor ska jag klara att springa 5 km. Det känns helt ofattbart, men jäkligt inspirerande!