Vecka 38, gravid med Astrid. Då skrev jag så här: 

Jag är verkligen skitnervös. Egentligen inte så mycket inför förlossningen, känns som att jag inte kan påverka så mycket där. Eller iofs. Är rätt nervig för det också. Framförallt ovissheten! När kommer det att ske? Tänk om allt sätter igång i natt! Tänk om jag inte fått sova nåt. Tänk om jag inte orkar! Och sen, vad händer sen! Hur ska vi kunna ta hand om ett litet människoliv?! Och hur  kommer det påverka oss? Hur ska vi hinna och orka allt annat runt omkring? Laga mat, städa, handla. Kommer vi komma ihåg att ta hand om varandra? Tänk om det blir helt hemskt och sjukt jobbigt. Tänk om hon får kolik, eller har ont eller bara skriker heeeela tiden och vi inte förstår varför! Tänk om vi kommer vara så trötta så vi inte orkar hjälpas åt och peppa varandra. 

Åhhhh det är så mycket vi inte vet. Så mycket vi inte kan föreställa oss. Tänk om allt bara blir helt fantastiskt! Tänk om vi får världens finaste lilla baby. Ett hjärta som vi kommer att älska mer än allt annat. Tänk om vi bara kommer att fixa allt galant! På vårt sätt, tillsammans. 

Jag hade lika gärna kunnat skriva det idag. Exakt samma känsla. Ovissheten inför förlossningen. När kommer det att ske. Kommer jag få vara utvilad? 

Resterande har jag ju redan svaret på. Vi hinner det vi hinner. Livet kommer att se annorlunda ut, men vi fixar det. Vi har varandra och vi fick färdens finaste lilla barn som jag älskar mer än allt.