I fredags skulle både jag och älskling på julfest med våra respektive jobb och hade bokat in farmor och farfar för barnvakt inklusive övernattning för den lilla!

 

Det var min sista dag på jobbet och jag hade verkligen sett fram emot julfesten de hade styrt upp så himla bra på jobbet. Alla hade fått en roll med instruktioner om klädsel och karaktärsdrag och under kvällens gång skulle det ske en massa mystiska saker och intriger. Lät ju jättekul tycker jag.

 

Och allt började så himla bra på dagen. Kom till jobbet och kollade på kidsens julavslutning, sen röjde jag järnet. Städade ur bokhyllor och förråd, slängde dokument som var typ fem år gamla, rensade i pärmar och organiserade upp undervisningsmaterial. Allt sånt som jag önskade att jag hunnit inför förra föräldraledigheten. Det kändes så himla bra! Jag har verkligen rensat och sorterat som att jag aldrig kommer att komma tillbaka. Det känns också SÅ HIMLA BRA. Jag har tagit med mig det material jag eventuellt kan tänkas vilja ha kvar, men resten är liksom borta. Som ett avslut. Som att jag nu är på väg mot nya mål, på riktigt. Framtiden ligger öppen.

 

Efter jobbet skulle jag iväg ner på stan för att fixa ett par småsaker till kvällen. En tomterock till min outfit som "Henry Russ", renskötare på Tomtegården och nån fin klänning att ha senare på kvällen. Tanken var ju att jag först skulle gå på skolans julfest och sen åka vidare till älsklingens julfest på hans jobb. Helkväll liksom. Så blev det inte riktigt. 

 

När jag hade röjt runt på stan en timme och äntligen var på väg hem, var jag så himla trött och ville bara hinna vila en stund innan jag skulle iväg igen. Det jag inte hade räknat med var att jag (såklart) behövde följa med och lämna Astid och alla prylar hos farmor och farfar. Och ge lite instruktioner. Och därefter skjutsa ner älskling på stan. När jag kom hem var klockan fem och jag var gråtfärdig. Klockan sex började galejet på mitt jobb. Innan dess skulle jag hinna duscha, fixa hår och smink OCH vila typ en timme. Helt orimligt att hinna även för en tidsoptimist som mig. La mig på soffan, grätt lite och vilade. Tänkte att jag kunde komma lite senare. När klockan var sex var jag fortfarande helt utmattad, superledsen och bara kände att nej, jag skiter i allt. Varför ska jag åka ner och försöka ha kul, när jag är så jäkla trött och bara vill sova. Jag hade ju redan missat maten och snart skulle alla vara både mätta och belåtna och glada i hatten. 

 

Bestämde mig för att vara hemma och njuta av lugnet. Beställa en pizza, kolla på film och bara softa. Sagt och gjort. Hämtade pizzan och skulle börja kolla på en film. Antiklimax. Pizzan var både kall, tråkig och smaklös. Filmen var så fruktansvärt dålig de första 6-7 minutrarna, så jag vägrade kolla vidare. Den andra filmen jag kunde tänka mig gick inte att se. Så var det med den aftonen. 

 

Men jag skulle ju ändå få sova en hel natt. Så jäkla skönt. Ingen liten som snurrar runt i sängen eller behöver tröstas mitt i natten. Åhhh vad jag såg fram emot det. Men riktigt så blev det ju såklart inte heller. Allt hade liksom blivit helt överhajpat och någonstans på vägen hade jag visst glömt att jag fortfarande är gravid. Det innebär att man åtminstone varannan timme behöver ta sig ur sängen (under stånk och stön) och gå på toaletten. Att magen börjar bli stor och otymplig så att varje gång man behöver vända sig (även det under stånk och stön) är det ett helt företag som kräver sin tid, energi och engagemang. Så nej. Det blev verkligen inte en hel natts sömn i den bemärkelsen jag hade i åtanke! 

 

Men premiären för Astrid hade allafall gått bra! Tror visserligen inte att hon sovit som en stock hela natten, men farföräldrarna var diplomatiska nog att säga att premiären gått bra! Ska nog se till att anlita dem inom kort igen.