Det känns som att vi inte pratar på djupet. Vi har skrapat lite på ytan och någonstans lutat oss tillbaka för att vara nöjda med den informationen. Kanske har vi inte varit redo för mer information. Den information som ges ska ju kunna hanteras, bearbetas och förvaltas. Samtidigt så vill jag att han är nyfiken på mig som person, vad jag har för erfarenheter, vad jag gjort och inte gjort, vilka drömmar jag har, hur jag ser på mig själv, andra och framtiden. Jag vill att han ställer frågor. Intima, personliga, obekväma. Jag vill känna att han älskar mig för den jag är, inte enbart för mina handlingars skull eller hur jag ser ut. 

 

Jag har ganska mycket integritet och det tar tid att släppa någon innanför murarna. Jag vill att andra ska bilda sig en uppfattning om mig, så som jag är idag. Inte som den person jag en gång varit eller de handlingar jag en gång gjort. Samtidigt så har min historia format mig till den jag är idag. Jag vill att han ska veta allt om mig. Jag vill inte undanhålla något. Det känns på något sätt att om vi blottar oss totalt så har vi alla förutsättningar klara för oss och utifrån det kan vi börja från noll. Det är där någonstans vi kan börja skriva vår egen historia, vårt eget gemensamma liv. 

 

Ibland känns det som att vi hoppat direkt till rutan "vardag" och "vi har känt varandra i hundra år". Livet rullar på och vi avhandlar vardagens praktiska saker. Vad ska vi äta till middag, vem handlar, hur har dagen varit, vad händer nästa vecka. Det känns som att vi hoppat över några steg. Vad hände med att lära känna varandra på djupet. Vad hände med att diskutera livets innehåll. Vad hände med att ta del av varandras tidigare erfarenheter och bagage. 

 

I min värld är kommunikation en av de viktigaste grundbultarna i ett förhållande. Det är en förutsättning för att undvika missförstånd och konflikter men även en för att skapa en förståelse för varandra och i förlängningen en fördjupad kärlek till varandra. Jag vill att han ska känna till mina tidigare motgångar och medgångar, de svårigheter jag gått igenom, mina styrkor och svagheter. Jag vill att han ska veta allt det här för att han ska få möjlighet att finnas där när jag behöver honom, för att kunna stötta mig i motgång och glädjas med min framgång. På samma sätt vill jag lära känna honom för att kunna ge honom all support och kärlek som överhuvudtaget existerar. 

 

Herregud. Det är verkligen inte lätt det här med kärlek och relationer. Men ack så angenämt det är. För första gången i mitt liv tänker jag på allvar att detta är mannen jag vill dela resten av mitt liv med. Det kommer inte alltid att vara rosenrött och bubbligt, men fasen vad jag ska kämpa för att vi ska få det finaste förhållandet ever. Det är han värd. Och jag också för den delen.